Sök på hemsidan

Kontakt

Välkommen till min blogg som handlar om mig och mitt liv.

Intressant eller inte, välj själv ;)

Dåtid som nutid.

Vanliga livet.

Äventyr.

Partylivet.

R.I.P Pappa. 9/7-2016

09.07.2016 08:16

 

Godmorgon Världen!

 

Vaknar sakta upp efter en god natt's sömn, trots det som hände igår. Solen strålar från en klarblå himmel, underbart. Får hoppas den är kvar resten av dagen, då vi har tänkt att tillbringa den ute i Vätterviken. Var ju ett tag sen man var därute.

Och så något helt annat. Som alla förstår, finns det mycket som rör sig uppe i mitt huvud, därav bloggen. Gillar att skriva om allt och ingenting, tankar, funderingar och så detta med känslor. Jag är en känslomänniska, jag visar mina känslor, både goda och dåliga. Jag har humör, jag har temperment, jag är en bitch, jag reagerar starkt och ibland inte alls. Jag är ingen ytlig person helt enkelt.

 

I förrgår av någon anledning, satt jag, dottern och min Kära väninna på balkongen och kom in på min *riktiga* pappa, vet inte varför, har ingen kontakt med han. Sökte upp han för ca 20 år sen, fick besked att jag blivit bortglömd, när JAG inte hade hör av mig innan jg var 25 år. Detta med att jag var någon annans dotter, var något jag själv fant ut i unga år. På den tiden, fick man lära sig att 2 blåögda inte kunde få något barn som var brunögd, vilket jag var. Men ingen sa något hemma. Jag har alltid stuckit ut, var ganska oregerlig sm barn, fick börja, efter tester, i 1:an redan som 6 åring, mitt hår var långt och kruligt, men jag var inte som min syster, jag var helt enkelt inte någon vanlig, snäll liten flicka, och detta har följt mig genom livet.

 
 

Bjuder på lite bilder från förr ;)

För att återgå till saken. Att jag varit vild och galen och helt annorlunda än mina syskon, har varit utom alla tvivel. Jag har alltid gått mina egna vägar, lärt mig saker och ting på den hårda vägen, och det skapade oftast konflikter i min familj under min uppväxt. Träffade en kille när jag var 13 år, han var 19 då. Vi flyttade ihop när jag gick ut 9:an som 15 åring, starten som sambo blev inte den bästa, hans mamma dog på våran första kväll ihop, men vi var samman i 6 år. Tills jag började bli rastlös, en rastlöshet som följt mig genom åren.

Men efter jag fick besked om min cancer, ändrades jag som person. Bättre? Vet inte men så blev det. Jag tänker mycket, hänger kvar för länge på något som är borta, som inte kommer att hända, det är minuset att förändras. Jag har alltid varit den som helt enkelt bara knyckt på nacken och gått vidare, oansett vad jag lämnat bakom mig. Men jag är ingen sådan person idag. Jag har blivit känslosammare. På gott och ont. Jag är fortfarande hård, men också väldigt mjuk, vilket jag verkligen fick erfara igår,då jag fick ett mail, sänt från Michigan, från min *riktiga* farbror, det stod,

Din Pappa har somnat in efter en kamp mot obotlig cancer. Han hade tydligen ångrat att han vände mig och resten av hans familj ryggen för många år sen.

Min reaktion blev spontan, det gjorde ont, tårarna började trilla. Varför reagera jag så? Jag hade ingen kontakt med han, jag försökte, men blev avisad av han. Och nu finns inget mer att göra. Blod är tjockare än vatten. Ska gå i hans begravning, som hans enda efterlevande. Var det blir, har jag ingen aning om, vet inte var han bodde ens en gång, tror det är Hälsingborg, men räknar med att den blir i Linköping. 

Så cirkeln är sluten, han jag fått mina gener ifrån, har somnat in. Kanske jag också får ro i min rastlösa själ nu.

 

Gårdagen var ändå bra, hittade året's första kantareller, vi åkte en sväng och hälsade på de 2 små fölungarna. Kvällen blev en kväll med vänner, kubb och lite alkohol. Men var av förklariga skäl inte helt på topp, så det blev en tidig kväll.

 
 
 

Nu är svamlet klart för idag, längtar att åka ut till Vätterviken, slicka mina sår och komma igen ;)

 

Så, Ha en fin dag

Den som söker, ska finna

 

Take Care

LaMirage